det stora mörka
Krossat glas tidigt på morgonen, stigen Kantas av glimmande misslyckanden.
Mitt hjärta kändes som just detta glas.
Trasigt brännande och gnistrande I avsaknad av all samhörighet.
Det fanns en tid då även jag kände vikt av betydelse.
Men det är långt förgånget.
Idag är det ändrast andras viljor som styr Mitt liv.
Det stora mörka, överheten som inte ger sig förrän Jaget har packat sin resväska och försvunnit.
Varför är obetydlighetens tunga plåga så ljuv för överheten.
När ska den släppte mig Fri.
När ska den känna skamm över sitt tyranneri.